Never trust a naked busdriver

1989 släpptes en roman av den iranska författaren Sharnush Parsipur som idag kan ses som en modern klassiker inom samtida feministisk litteratur. En berättelse om hur fem kvinnor som självvalt går i exil och lämnar det mansdominerade samhället för att leva i frihet kan ses som ett bemötande av Ernst Hemingways bok män utan kvinnor (1927).  Sharnush Parsipur har på ett elegant sätt lyckats beskriva fem kvinnliga karaktärer som alla finner styrka att protestera de normativa värderingar de förväntas leva efter. I boken söker de aldrig bekräftelse hos en man för att skapa sina vägar. De är dem själva som leder sina vägar till frihet. Parsipurs bok blev svartlistad av den Iranska regeringen.

.Denna berättelse om dessa fem kvinnors kamp blev först visualiserad i form av en videoinstallation av konstnären Shirin Neshat som gick under namnet women without men som bestod av videoinstallationer filmade mellan 2004 – 2008. Det egentliga verket består av fem olika videoverk, Mahdokht (2004), Zarin (2005), Munis (2008), Farokh Legha (2008) och Faezeh (2008). Däremot har innehållet varierat beroende på vilken i ort den blivit utställd.

Makdokht, är det verk som stack ut mest. Möjligtvis beror det på att hon är den karaktär som inte fick utrymme i spelfilmen, eller för att hennes historia som visar en förvirrad kvinnas berättelse på ett så fantasifullt sätt så att filmen tatueras in i minnet. Inspirerad av den romerske skaldens Ovidius i hans Metamorfoser är karaktären Mahdokht inspirerad av nymfen Dafne som vägrar ge sig efter för guden Apollons sexuella närmanden. Hon vill bevara sin oskuld vilket upprör guden Zeus. Han förbannar henne genom att förvandla henne till ett lagerträd. Parisupur, har tagit denna representation för att gestalta hur en kvinna själv väljer sin egen väg till frihet. Där Dafne blir straffad för att inte hängiva sin skönhet åt mannens sexuella lustar, är det självvalt av Mahdokht att förvandla sig till ett träd.

Mahdokht fantiserar om att plantera sig som ett frö i trädgården och förvandlas till ett träd och uppleva en kroppslig frihet fri från civilisation, intellekt och kultur. Parsipur, har i sin litterära gestaltning låtit representationen av kvinnan genomgå en metamorfos.

I videoverket som är uppdelat mellan tre skärmar ser vi världen från hennes perspektiv. Stora träd, detaljbilder på marken och ljudet av skogen fångas i komposition som skapar en dynamik mellan den lilla människan och den stora världen som ibland kan verka nästan omöjlig att fånga i några sekvenser av rörliga bilder. Denna karaktär blev utelämnad i spelfilmen. Kanske för att hennes rolll i filmen är den minst realistiska och mest övernaturliga.

Från roman till videoinstallation och slutligen till spelfilm. Kvinnor utan män är ett verk i rörelse, Den må vara repeterande i sin tematik, men föränderlig i sin formation för att anpassa sig efter konstformens konventioner och bli mer anpassad till åskådaren, beroende på via vilken kanal man valt att uppleva den. Filmen utspelar sig 1953, som var ett politiskt oförglömligt år i Irans historia. Den demokratiske valde premiärministern Mossadghe blev störtad av CIA, vilket skapade stora protester. I filmen får vi följa de fyra kvinnorna när de förenas tillsammans i exil i ett magiskt hus på landsbygden. Alla är de på jakt efter frihet.

Filmen inleds med en scen där vi ser karaktären Munis hoppa från ett tak och ta sitt eget liv. Det är även hon som är filmens berättarröst och för historians filosofiska gemensamma utgångspunkt framåt. Vi får lära oss om hennes bakgrund senare och förklaringar till varför hon tar sitt eget liv. Hon lever med sin bror, som aggressivt påpekar flertalet gånger att hon borde sluta lyssna på radion och vad som sker ute på gatorna och istället gifta sig med en man så att hon kan börja ett ”riktigt” liv.  Munis själv fantiserar om att protestera på gatorna och förändra samhället. Hon har inget intresse av att gifta sig och stadga sig med en familj, enligt normen. Hon bestämmer sig för att ta sitt eget liv när hennes bror talar om att en friare ska komma över och be om hennes hand i äktenskap och förbjuder henne från att gå ut. Munis går upp på taket och tar sig eget liv. Hennes vän Faezeh hittar hennes döda kropp på gatan och Munis bror gräver ner henne i deras trädgård för att inte låta nyheten om självmordet sprida sig och låta Munis handling dra skam över familjen.

Det är genom Munis val att ta sitt eget liv som hon finner vägen till den frihet hon längtat efter. Friheten att synas politiskt och friheten att inte behöva leva ett liv enligt samhällets normer, utan att skapa ett liv baserad på hennes egna villkor. Men hur kan döden vara en väg till frihet?  Munis representerar en kvinna som varken kommer från övre medelklassen eller en oförmögen arbetarklass. Hon är den mest mittemellan baserade karaktären av alla de fyra kvinnor då hon inte är extremt utsatt (till skillnad från exempelvis Zarin som är prostituerad) eller instängd (som Fahkri som tröttnat på sitt bekväma medelklasstillvaro med hennes man).

Till skillnad från de andra i filmen så intar hon inte huset som en levande karaktär. Hon anländer till trädgården och huset i form av ett spöke och Faezehs vägledare. Det är också via hennes perception när hon är död som vi får se protesterna på gatan i Tehran.

Till en början är Faezeh en kvinna som längtar efter ett traditionellt liv med en familj och en stabil vardag. Hon påpekar till Munis vid två tillfällen att hon vill gifta sig med Munis äldre bror men ändrar uppfattning när Munis tar livet av sig. Hennes val att gå i exil i trädgården, är inte lika direkt politisk som Munis val.  När Faezeh bevittnar Munis död och hur Munis bror begraver henne i deras trädgård utan att ge henne en värdig begravning börjar hon omvärdera och reflektera över hennes längtan. Hon blir också våldtagen vilket förändrar hennes relation till män. När hon bestämmer sig för att flytta till huset, beror det på att hon väljer att leva utan relationer till män.

Fakhri, som är den äldsta kvinnan från en välbärgad bakgrund. Det är hon som köper huset och bryter sig ifrån hennes man när hon träffar en gammal vän, ett möte som blir ett uppvaknande och påminner Fakhri om den friheten hon hade innan hon gifte sig. Hon brukade skriva poesi och umgicks i kretsar där man hade en tro på kulturen, en åsikt hennes man inte delar med henne. Hennes flykt till trädgården och huset beror på att hon vill utforska sig själv och sluta leva i ett förhållande där hon tänker på sin mans behov framför hennes egna. Hon inser hur mycket av sig själv som hon tappat i sitt äktenskap och behöver tid för sig själv.

Zarin, den prostituerade tjejen som rymmer från bordellen när ett av hennes kunders ansikten blir förvrängd är hela filmen igenom tyst. Denna karaktär uttrycker sig mest visuellt och kroppsligt av dem alla.  Vilken betydelse som skådespeleri har för en film har den ungerska filmteoretikern Bela Balazs skrivit om. Balázs menar att filmen essens ligger i skådespelarens kroppsspråk. Han menar att ord och språk är mer tidsbundna än vad ansiktuttryck/gester är då språk och ordbruk förändras mer frekvent medan kroppsspråk är något mänskligt som inte är lika tidsbunden. Han menar att ansiktsuttryck och gester ter sig ännu mer berättande för att de besitter förmågan att uttrycka känslor som man med ord inte kan beskriva eftersom orden inte är lika direkta som en gest.

Zarin, är hela filmen igenom genom hennes kropp, visuellt en kommentar på de stereotypiska kvinnobilder som skapats inom ramen för orientalism. Neshat visar via karaktären Zarin den kritik hon vill rikta mot äldre bildliga orientalistiska framställningar av kvinnor. Hon representerar den kvinnobild, Neshat ifrågasätter och till och med suddar ut. I ett av filmens mest starkaste scener står Zarin i en gammeldags turkisk hamam och skrubbar sin kropp tills att hon börjar blöda. Scenografin i scenen är som en exakt kopia av Jean-Augustue Dominique Ingres klassiska målning The turkish Bath(1862). En direkt kommentar om det manliga företrädet till representation av kvinnor. Denna tavla som visar en vit medelåldersmans målning av kvinnor i ett turkiskt bad från orienten har bidragit till mytskapande uppfattningar av kvinnor som kritiseras av Neshat. Som Said skriver har den manliga dominansen av orientalism satt sexistiska spår i skrivningar av kvinnor; Women are usually the creatures of a male power-fantasy. They express unlimited sensuality, they are more or less stupid, and above all they are willing.

 

Zarins karaktär är nästan som en karikatyr av den ovanstående beskrivningen av kvinnor. Hon arbetar som prostituerad och definierad utifrån sitt yrke sedd som ett objekt som inte talar. Däremot återkräver hon just denna representation via kropp och skrubbar av sig myten och leder sig själv till frihet. Återigen visuellt får vi se hur hon flyter in i trädgården, i en scen som är identisk med Millais målning Ophelia (1852). Ophelia som är en karaktär ur Shakespeares Hamlet, är en kvinna som faller offer för manlig dominans från många håll i hennes liv, vilket driver henne till vansinne. I Millais målning, får vi se hennes dödsscen där hon dör när hon ramlat ner i en flod och flyter iväg.

 

 

Ophelia - Milias (1852)

 

Neshat har tagit dessa klassiska bilder och gett dem nya ansikten genom att placera dem i ett sammanhang där det är kvinnornas egna versioner som blir berättade och hörda. Genom att visa kvinnornas historia från ett kvinnligt perspektiv ger hon nya ansikten åt klassiska representationer. Istället för att gestalta kvinnor som offer har Neshat skapat fyra kvinnor som alla på något sätt finner styrka att inte låta sig själva bli berövade på frihet. Dessa kvinnor kommer från helt skilda sociala och ekonomiska bakgrunder men förenas i deras gemensamma längtan efter frihet.

Alla karaktärer visar på sitt eget sätt hur deras relationer till män begränsar dem. Socialt och politiskt är Munis begränsad av sin bror. Intellektuellt har inte Fakhri den frihet hon en gång hade innan hon gifte sig med sin man, Genom att bli objektiverad till endast en sexuell varelse visar Zarins karaktär hur den kvinnliga sexualiteten används som ett maktvapen för att säkra kvinnans position som i underläge till mannens genom att objektivera henne.

Boken/film kvinnor utan män ifrågesätter stereotypiska gestaltningar av ”orientaliska” kvinnor tidigare visats från ett manligt perspektiv. Neshat har givit dessa kvinnor nya historier och ifrågasatt hur dessa bilder som använts som ett politiskt maktvapen satt kvinnor i underlägsna positioner. Genom att visa vilka vapen maktutövare använt för att hålla kvinnor i vissa positioner, har Neshat gett oss verktyg för att ifrågasätta de bilder vi dagligen bli matade med och hur dessa påverkar vilka uppfattningar som skapas och bidrar till att skapa normer som är töntiga.



läs boken eller se filmen! puss

2012 ska bli femismens år. Därför start jag en blogg tillägnad the awesomeness of being of woman. Varför vi är så jävla bra, hur vi kom dit och hur vi ska fortsätta. Jag kickoffar denna blogg med en av världens mäktigaste dikter;

Sonja Åkesson - Vara vit mans slav (1963)

Vara Vit mans slav.

Vit Man vara snäll ibland, javisst
dammsuga golven och spela kort
med barnen i Helgen.

Vit Man vara på för jävligt humör
och svära fula ord
många dagar.

Vit Man inte tåla slarv.
Vit Man inte tåla stekad Mat.
Vit Man inte tåla Dum mening.
Vit Man får stora Anfall
snubbla barnens pjäxor.

Vara Vit Mans slav.

Föda Annan Mans barn.
Föda Vit Mans barn.
Vit Man taga hand
Bekosta alla barnen.
Aldrig bliva fri Stora Skuld
till Vit Man.

Vit Man tjäna Lön på sina Arbete.
Vit Man köpa Saker.
Vit Man köpa hustru.

Hustru diska sås.
Hustru koka lort.
Hustru sköta grums.
Vara Vit Mans slav.

Vit Man tänka många Tankar bliva tokig?
Vara Vit Mans slav.
Vit Man supa full slå sönder Saker?
Vara Vit Mans slav.

Vit Man tröttna gammalt bröst gammal mage
Vit Man tröttna gammal hustru
ber fara åt Helvetet?
Vit Man tröttna Annan Mans barn?

Vara Vit Mans slav.

Komma krypa knäna
tigga
vara Vit Mans slav.